Inskickad av: OKÄND  

Nena tittade på klockan i bilen, svor halvhögt och gasade på sin amerikanska glidarbil.
Vägen var torr och fin, men smal och krånglig och hon visste inte riktigt var hon skulle
ta av mot det lilla samhället dit hon var på väg. I baksätet låg ett löst hophållet
paket med hennes tavlor. Hon var sen och började känna sig orolig för att hon inte
skulle hinna i tid. Inlämningen till utställningen var mellan 11.00 och 13.00.
Nu började klockan närma sig halv ett och hon hade ännu inte sett den skylt märkt
"Vårsalong i Ekeby" som hon, enligt brevet från konstföreningen, skulle köra efter.
Hon muttrade för sig själv, kastade en blick på vägmätaren och konstaterade att
uppgifterna om hur långt det skulle vara från E4:an varfelaktiga.

-Jävla folk, att dom inte kan kolla upp sånt, så att man slipper köra fel i onödan...

Nena körde så fort hon vågade, här och var fanns hus och avfarter från vägen. Var som
helst kunde ett barn komma utfarande på vägen och hon ville ha marginalen på sin sida.
Dessutom var inte en vårsalong så viktig att hon ville riskera vare sig bilen, sig
själv eller någon annan för den delen.
Men det var länge sedan hon anmält sig och hon räknade med att få en del tavlor sålda.
Vad hon hade hört så skulle många intressanta köpare finnas på den årliga vårsalongen,
trots det lite avsides läget. Såna saker kunde det bli inne att göra, lite kultstämpel
kanske tack vare just den detalj som annars var en nackdel. Konstvärlden var
lite nyckfull, minst sagt.

Nena var själv allt annat än nyckfull. Konstnär sedan ganska många år, van att vara
sin egen chef, van att följa en egen planering och genomföra sina mål. Hon var inte
en kändis, men levde bra på sin konst, delvis pga att hon inte hade så stora materiella
krav på tillvaron, hon levde mer för upplevelser än för prylar, delvis pga att hon
arbetade målmedvetet och seriöst.

Irriterat började hon fundera på att helt enkelt vända om, ge upp och köra upp till
Stockholm och lämna in tavlorna hos sin vanliga gallerist, när en stor skylt nära vägen
tydligt förkunnade budskapet "Vårsalong, 1 km" Nena såg på klockan. 20 minuter kvar.
Hon pustade ut, det var lugnt. Ett litet samhälle med den vanliga Ica-affären med postskylt,
en mack, en kyrka, charmiga små hus med fasader i puts i olika milda pastellfärger och söta
trädgårdar och där till slut, en stor hembygdsgård med den utlovade skylten "Vårsalong".

Nena parkerade vid hembygdsgården och konstaterade att där fanns en oväntat stor
parkering. Det stämde bra med intrycket hon fått av konstföreningen. Vårsalongen skulle
vara välbesökt under de fem dagar den pågick. På parkeringen fanns tre bilar och en man
kom gående från huset med en stor ihopknycklad plastkasse i handen. Antagligen hade han just
lämnat in tavlor, tänkte Nena och hoppade ur sin bil. När hon försiktigt baxade ut sitt paket
ur baksätet körde mannen iväg och hon kände återigen en ilning av osäkerhet, kastade en
blick på klockan i bilen. Hon skulle kanske få sina tavlor hängda i ett hörn längst in
nånstans, bara för att hon var sist med att lämna in. "Typiskt mig, sen som vanligt, när
ska jag lära mig.."

Nena förebrådde sig själv hela vägen fram till hembygdsgårdens dörr. Hon försökte öppna
dörren utan att ställa ner paketet med tavlor, men dörren öppnades inifrån och en äldre
kvinna trängde sig fnysande ut bredvid Nena. Nena tappade nästan sina tavlor men kom i alla
fall in innan dörren for igen. Ärmen på hennes svarta läderjacka fastnade i dörrhandtaget
och hon klämde nästan armen i dörröppningen samtidigt som hon krampaktigt försökte hålla
paketet med en arm. Hon fick loss sin andra arm och lyckades hålla paketet.
Häpen över den andra kvinnans otrevliga beteende stannade Nena och samlade ihop både sig
och sitt paket. Stora ytor, stora vita väggytor, tavlor uppställda lutade mot väggarna,
några bord på mitten av golvet i det största rummet, fyllda med tavlor travade i högar med
papper emellan, och där vid ett bord med en pärm och lite papper, en man sittande, med blicken
riktad mot Nena. Han satt med pennan i handen och såg roat på hennes famlande över sina
läsglasögon. och när han fångade hennes blick fick han snabbt bort leendet och antog ett
frågande uttryck.

Nena skyndade sig fram och höll fram sitt paket. 

-Jag skulle lämna in mina tavlor!
Mannen log överlägset. 

-Ja, jag ser det. Hur var namnet?

Nena kände en våg av vrede över
hans ton men tyglade den och sade vad hon hette. Mannen plutade med munnen och letade i
sin lista efter hennes namn. Nena noterade frånvarande hans svarta, stilrena klädsel och
hans magra, nästan asketiska, utseende med en prominent höknäsa, mörka ögon och uttrycksfulla
smala läppar. Han fick henne att känna sig klumpig och korvig i jeansen, varför hade hon
inte elegant svart klänning och höga klackar? Förvånad över sina egna funderingar
kastade hon in sig i en lång förklaring om att hon hade ett artistnamn och att hon ville att
de använde det, att hennes riktiga namn inte fick synas någonstans.

Mannen stirrade på henne som om han aldrig hört talas om att använda artistnamn förr.

-Men du har väl märkt tavlorna med ditt riktiga namn? frågade han surt. Annars vet
vi ju inte vem det är som har gjort dem. 

Nena kände sig både irriterad och fånig på samma gång. Han måste ju känna till henne, under artistnamnet ifråga. Han bara låtsades.

-Nej, jag har märkt dem med mitt artistnamn. Du får väl skriva in mitt artistnamn i din
lista, det kan väl inte vara något problem. 

Mannen såg på henne med tydlig avsmak.

-Du hade ju kunnat anmäla dig under artistnamnet då, så hade vi haft det från början.
Nu har vi ju redan skrivit ut deltagarlistorna. Nu blir jag tvungen att göra om sidan där
du står med.

Han harklade sig och skrev i sin lista, strök över hennes namn och skrev dit artistnamnet
och gjorde ett märke i marginalen. Han såg upp på henne och Nena fick ett tydligt budskap om
att hon gjort sig skyldig till något oerhört. 

-Har du betalat avgiften?? Nena nickade. 

-Jo, det gjorde jag för två månader sedan. 

-Det har du väl inte något kvitto på? 

Han lät som om han redan visste att hon inte hade något kvitto och Nena fick intrycket att han trodde att hon ljög.

Nena gnisslade tänder och började leta i sin väska. 

-Jo, jag har kvittot med mig. Hon kände
hur hon blev än rödare i ansiktet när hon inte hittade kvittot bland alla papper och grejor
hon hade i väskan. Måtte hon hitta det, hon ville inte ge den här idioten tillfälle att få
rätt i sina elaka antydningar. Hon rotade och rotade, mer och mer desperat. Mannen log och
såg på, vilket gjorde henne rasande. Måste han stå där och stirra och se ner i hennes röriga
väska? Hon skulle kunna hitta kvittot om hon kunde lägga ut saker nånstans, men det var
otänkbart med honom stående där. Så roligt skulle han inte ha.

Hon var nästan gråtfärdig av
förödmjukelse när hon fick tag i ett glatt litet papper inne i ett litet fack i väskan.
Lättad drog hon fram kvittot, såg på det, jo, det var rätt kvitto. 

-Här! Nena räckte kvittot mot mannen så att han kunde läsa det. Han kastade en blick på det, men kommenterade inte.

-Ta ut tavlorna så jag får se märkningen och notera titlar och pris, sa han bara. 

Nena hängde väskan över axeln och lovade sig själv att hon skulle skälla ut honom, efter utställningen.
Hon förebrådde sig själv för att hon lät honom provocera henne och bestämde sig för att
lugna ner sig och inte reagera på något mer. Nu fick det vara nog, han roade sig ju med att
reta upp henne.

Nena plockade fram tavlorna en efter en ur paketet, tacksam för att slippa se på honom. Hon
kände hur röd hon var om kinderna, röd av irritation och frustration över mannens oprofessionella
och patroniserande beteende. Hon var van att behandlas med respekt och tillmötesgående och
hon ångrade att hon anmält sig till denna utställning. Om den här mannen arrangerade den så
kunde den knappast bli bra.

Han såg på hennes tavlor, innan han vände på dem och skrev i sin lista. Hon ville inte att
han skulle se dem, irrationellt nog eftersom han skulle hänga tavlorna och naturligtvis måste
se dem. Men han såg på dem, länge. Han visade ingen som helst reaktion, hans ansikte var som
hugget i sten. Det retade henne, hon visste att de var bra. Kallt konstaterande skrev han upp
priserna. Ingen reaktion på dem heller. Hon hade satt priset efter sin vanliga nivå. Hon hade
funderat på att sänka dem en aning, men sen behållit dem ändå. Hon hade räknat med att få lite
hjälp med prisnivån vid inlämningen men mannen visade inga ledtrådar och sade ingenting.

När han sett och noterat allt och lagt tavlorna på ett annat bord, blev hon stående kvar.
Hon tänkte fråga om prisnivån, men tvekade. Han vände sig om och väntade sig antagligen att
hon skulle säja hej och gå. Nena kände sig plötsligt iakttagen och vände på huvudet. I en
dörröppning stod en yngre man. Hon kunde inte avgöra vem han såg på, men hon kände sig hotad
på något sätt. Hon avfärdade genast tanken, utställare hotade inte konstnärer, det var löjligt.
Hon såg tillbaka på arrangören som såg roat på henne. Han såg henne i ögonen och började sakta
gå fram till henne. Nena kände en plötslig våg av motstridiga känslor men förmådde inte lyfta
fötterna och vända sig om och gå ut. Hon ville ut härifrån, men hon ville samtidigt ge tillbaka,
såra honom, spotta honom i ansiktet.

-Var det något mer du önskade? frågade han och log menande. 

Nena svarade nekande men hörde själv hur ynklig hon lät. Hon var ju arg, varför lät hon så menlös?

-Jo, jag önskar en ursäkt från dig, jag tyckte du var otrevlig, varför antydde du att jag inte hade betalt
avgiften?

Nena fick till ett mer aggressivt tonfall och tittade ilsket på honom. 

-Brukar ni alltid behandla konstnärer så här otrevligt? 

Hon kände hur svårt det var att fortsätta se arg ut, medan sekunderna gick och han bara såg på henne. Vad var det som tog åt henne??

Inte det..nej, nej, tänkte Nena och försökte stålsätta sig.

-Jag heter Roland, säg gärna Roland. Han log retsamt. Jag ska visst be om ursäkt om du talar
om varför du är så uppvarvad, fick du inget beröm för dina tavlor? Hade du väntat dig röda mattan
bara för att du är etablerad? 

Han skrattade till. Nena kokade och ville ge honom en örfil.

-Du är alldeles för aggressiv, Nena, tänker du vara så här arg på vernissagen också?

Han tog tag i hennes högra handled, ett fast grepp, som om han sett vad hon tänkte på. 

-Släpp!! 

Nena försökte vrida sig ur greppet, men han vred skickligt med i rörelsen och svängde runt så att
hon plötsligt befann sig stående med honom bakom sig och armen fortfarande fast, men nu på
ryggen. Han bytte grepp och hon kände att han lätt kunde pressa upp hennes arm så att hon
måste böja sig framåt. 

-Vad i helvete gör du! skrek hon, släpp genast!!

Roland släppte och kom runt henne. Ilsken rättade hon till jackan och väskan som glidit ner
från axeln. Han stod framför henne, nära, med ett otydbart ansiktsuttryck. Innan hon hann
flytta sig hade han tagit fast hennes hand igen, han höjde den och höll ut hennes fingrar,
vände hennes handflata uppåt. Med blicken fäst i hennes, leende, kysste han handflatan. Hon
kände hans tungspets glida fram och tillbaka mot huden och hon kände sig genast knäsvag,
arg och upphetsad. Han släppte hennes hand och hon gned handflatan mot jeansen, torkade bort
fukten och försökte torka bort sin upphetsning. Hon lyckades inte. Hon såg den yngre mannen
fortfarande stående i dörröppningen, studerande det lilla uppträdet.

-Jag höll bara fast dig för att hindra dig att slåss, Nena. Jag brukar inte hålla fast
kvinnor om de inte ber mig om det. Medge att du skulle vilja be mig om det, om du bara inte
var så stolt! 

-I helvete heller! svarade Nena. 

-Jag har information som säger något annat, svarade han. Jag råkar känna någon som du brukar leka med. Eller, jag kanske ska säga, jag känner någon som brukar leka med dig. Han har sagt mig att han inte har något emot att jag lånar dig lite grann. Det skulle du vilja, eller hur? 

Han naglade fast blicken i Nenas och hon kände färgen stiga i kinderna. Hörde den andre mannen vad de pratade om? Tankarna for hit och dit i planlös oordning. Hon förstod inte hur det kunde komma sig att
Roland kände till något om hennes privatliv och hur en viss person kunnat ta sig friheten att
berätta någonting för honom om det. 

Samtidigt som tankarna for och hon försökte besluta sig för ett snärtigt svar, såg hon in i hans ögon och såg hans retsamma mun, där mungipan drogs upp på ena sidan. Han såg på henne med ett uttryck som sade att han visste vad hon tänkte.

Så sjönk hennes försvar undan och lusten tog över. Lusten som alltid låg på lur bakom hennes
omsorgsfullt slipade, väluppfostrade, damiga fasad. Hon insåg att han retat upp henne för
att få henne i obalans. Hennes vän hade väl tipsat honom om det också.

Orden "lånar dig lite grann" ekade i hennes huvud och hon såg framför sig bilder av vad
det lånet kunde innebära. Nena skakade till. Hon kände sig tung som bly och värmen spred
sig i hennes kropp. Hon hade ingen återvändo. Hon visste att hon borde gå ut, men hon ville
inte längre fly, hon ville bli lånad. Lusten var mäktigare än uppfostran.

-Nej.. var allt hon fick ur sig. 

Ett klagande nej, utan övertygelse. Men när han tog hennes
väska och drog ner den, ställde den på golvet, sade hon ingenting. Hon bara såg upp i hans
mörka ögon. Han tog av hennes jacka och hängde den över en stol.

Han vände om och gick ut i hallen. Hon hörde hur han låste dörren, sedan hördes hans steg
röra sig bort, in i något annat rum. Den unge mannen följde efter. Nena stod kvar, som låst
vid golvet, med hetta i magen, yr av upphetsning. De kom tillbaka, bärande på en stor resårbotten.
På träramen satt kedjor och läderremmar. De ställde ner den benlösa sängen på golvet och
Roland såg menande på henne. Hon såg mot den andre mannen, och Roland följde hennes blick.

-Han är min lärling, han ska få lära sig en hel del idag. Roland log. Nena såg ner i golvet.

-På mage, fötter och händer i sänghörnen. Nu. Roland lät bestämd, säker på att hon skulle
göra det frivilligt. Villigt. Hon kunde ta sina saker och gå om hon ville. Det visste hon.

Nena tvekade. Men bara en sekund eller två. Med blossande kinder började hon klä av sig. De
båda männen såg på. Hon lade sig på mage på resårbottnen, sträckte ut armar och ben och kände
hur de båda snabbt fäste läderremmarna runt hennes vrister och anklar. En hand fann hennes
svullna, våta kön. Nena blundade och bet ihop om ett stön.