Inskickad av: Laban
Lucia, natten till lucia var här. Förr i tiden var det årets mörkaste natt. Jag log då jag såg att jag hade fått flera meddelanden från Harriet. Livet behöver sin guldkant. Jag behövde en guldkant i min tillvaro. Något som gav mig drömmar, något som sköljde bort allt det som jag ville skulle spolas bort. Jag behövde henne. Jag visste att jag behövde Harriet, och jag gjorde ingen hemlighet av det. Snarare tvärs om. Jag var noga med att bekräfta det för henne. Jag ville att hon skulle förstå hur mycket det betydde för mig. Det var njutning, det fanns också ett djup i relationen som få skulle kunna förstå. Det var själ, och det var sinnen.
Det var hjärna, och det var sinnen. Det hade pågått ett tag, det hade pågått närmare två år. Det hade blivit mer av det mesta men ändå fanns ”det” kvar. Ingen utomstånde skulle förstå. Ingen utomstånde skulle heller få veta. Hon och jag skulle aldrig träffas. Hon träffade säkert en mängd män, men det berättade hon inte för mig och det intresserade mig ärligt talat inte, och jag tror inte hon var intresserad av vad jag gjorde eller inte gjorde. Vi hade ett anat utbyte av varandra. Hon skulle kunna vara gift med en man som låg ute på jobb, eller en man som hon inte delade sovrum med. Vi pratade inte varje dag, ibland kunde det gå veckor, men under de perioderna skickade vi oftast ett mail eller sms då och då tillvarandra.
Det var ett givande och ett tagande. Ibland bad jag Harriet om något ”speciellt” ibland så skickade hon något till mig spontant för att hon själv ville. Den nya tekniken gav allt fler möjligheter och den blev allt billigare. Nu för tiden kunde vi prata om alldagliga saker. Jag kunde höra av mig då jag var på väg till eller ifrån jobbet, eller då jag bryggde en kanna med kaffe. Men när det väl kom till kritan så fanns det ett utbyte som allt kretsade kring. Jag ville ha bilder av henne, bilder, filmklipp, och se henne live i det som förr kallades för webcam. Både hon och jag använde lite annan teknik, men principen var den samma. I gengäld ville hon ha sitt, en saga berättad. Det var telefonsex, ja, allt som oftast, ibland fick hon ”sagan” skickad till sig i form av skriven text och sen ringde jag upp henne och vi pratade om den. ”Bild mot ord” så såg överenskommelsen ut. Hon var inte den första. Högst troligtvis var hon inte heller den sista.
Det skadade ingen, det kittlade fantasin, och det dämpade ensamheten. Det fanns någon där ute, en röst, en vacker kropp som rörde sig på skärmen, det dämpade ensamheten, det fanns någon som hade samma längtan och liknade fantasier som jag själv hade. Nej ingen kom till skada, snarare tvärsom. Det gav hopp. Jag hade sparat bilderna och jag tittade på dem med jämna mellanrum. Det var vackra bilder. Jag blev glad av dem, jag tittade på dem först och främst för att de gav mig värme, kåtheten längre ner på lista, även om den fanns där klart och tydligt. Harriet hade bekännt att hon spelat in delar av våra samtal, och sen sparat ljudfilerna för att kunna lyssna på sagan om och om igen. Den bekännelsen hade letat sig raka vägen in i mitt hjärta.
Jag ställde alltid samma fråga till de kvinnor som jag inlett de där telefonrelationerna med. Frågan var viktig för att jag skulle kunna erbjuda de ord som de längtade efter. ”vem skulle du vilja vara om du skulle spela i en film, vilken karaktär skulle du vilja vara, det kan vara i en saga, det kan vara i ett verkligt sammanhang när som helst i historien” så löd min fråga. De flesta tvekade och bad oftast att få återkomma med ett svar, men inte Harriet. ”jag vill vara en schaman, jag vill resa mellan olika världar och få ta vilken for som helst, jag vill kunna välja att vara passiv eller aktiv. Jag skulle välja att vara en kvinnlig schaman.”
Jag mindes det. Minnet gav mig fortfarande rysningar av välbehag. Två jävla år. Två år.
Telefonen vilade i min hand. Jag ville ringa henne på en gång men jag hade inte kommit på en berättelse som skulle ge den effekt som jag önskade. Jag ville höra henne bli riktigt tänd, och jag ville leta mig allt djupare in i henne. Leta upp hennes fantasier, plantera frön, röra vid Harriets innersta med mina ord. Tanken i sig fick min kropp att reagera.
Jag tittade på bilderna som hon skickat. Då jag tittade närmare såg jag att det var ett par bilder, och sen en videosekvens. Bilderna visade Harriet, en kvinna som jag skulle beskriva som smal med en kvinnas karaktärsdrag, Harriet föredrog att beskriva sig själv som mullig med ett par extra kilo. Harriet var klädd i Luciautstyrsel, linne, krona och rött sidenband. På nästa bild såg man hennes knä. Harriet hade dragit upp linnet och visade ett par vita strumpor. Följande bilder visade hennes trosor och hennes höfthållare. Jag tryckte igång filmen och såg hur hon rörde sig med de levande ljusen. Det var tyst. Inte ett ljud hördes. Harriet gick runt framför kameran sen tog hon av sig ljuskronan och log in mot kameran. Lucialinnet åkte av och blottade hennes underkläder. Det röda bandet som hon hade haft runt sin kropp fångande hon in. Ett rött brett sidenband. Det var precis enligt de direktiv som jag hade önskat. Jag stängde av filmen för att ”spara” den till ett senare tillfälle.
Tankarna blixtrade förbi mitt inre och jag kände hur mina läppar rörde sig, formade ett leende. ”Årets mörkaste natt, vad skulle kunna hända årets mörkaste natt? Vad skulle kunna hända en oskyldig värnlös kvinna en natt som denna? Och vad skulle en mindre värnlös och mindre oskuldsfull kvinna kunna hitta på en natt som denna?” sagan var helt klar. Det var dags för ”schamanen” att söka svar på mina frågor. Jag visste precis vart jag skulle skicka ”schamanen”.
Jag tryckte på ”facetime” på telefonen och en bild dök upp på skärmen. Det var dunkelt, men jag såg en skugga röra sig i dunklet. Det var Harriet. Jag log in i kameran. ”Ja” svarade hon med spänd röst, en röst som skulle kunna börja skälva vilken sekund som helst. Jag förstod att hon placerat telefonen i dockan som såg ut som ett bokstöd så att jag skulle kunna se hela henne. ”Harriet vill du höra en godnattsaga innan du släcker ljuset, en saga som ger dig härliga drömmar…?” ”ja.” ”årets mörkaste natt, västergötland i slutet av sjuttonhundratalet. Frukta vibrerade i luften, årets mörkaste natt var här och människorna var övertygade om att djälvulen rörde sig kring knutarna. För at lindra sin fruktan drack man och åt så mycket man kunde. Det var en fest i mörkrets skydd.” I kameran såg jag hur Harriet satt sig bekvämt tillrätta i sin säng. ”Fortsätt” viskade hon.
